Sommarängar och radioprat

Nu är vi tillbaka i verkligheten, som man ibland kallar det. Men var ligger den någonstans? Ofta ligger den väl ganska nära det som kallas vardagen. Vår vardag detta år är ju dock inte villa, volvo, vovve. Snarare solgrop, skidor och snö. Det gör att nuvarande tillvaro känns exklusiv och jag gillar det. Hursomhelst befinner vi oss dock på våra respektive hemorter, Sundborn och Sevdabo.

Vi har båda hunnit med att besöka våra lokal radiostationer under början av veckan. Niclas besökte P4 Dalarna morgon(2:40:21 in i klippet) och jag var hemlig gäst hos Pettsson & Co i SR Jönköping(2:02:20 in i klippet). Kul att besöka studion och se de man pratar med, jag tycker det blir ledigare och roligare då.

Vi träffar på många bekanta som stannar för att prata och undrar hur vi haft det. Något som känns jättekul och vi förstår nu ännu mer att det är många som följt oss. Niclas har till och med blivit kallad för ”Sundborns kändaste”. Något han självklart uppfattade som smickrande men han vill ändå i all sin ödmjukhet nämna att en viss målare(Carl Larsson) även aspirerar på den titeln.

20130530-105334.jpg

Något som är intressant nu efter turen det är att kroppen absolut inte vill vara still hela dagarna. Den är så van att vara i arbete att jag mår dåligt om jag inte får ut och röra mig lite varje dag. Nu på förmiddagen har jag varit ute en sväng med rullskidorna och det var alldeles underbart. Dels för att kroppen känns stark såklart. Men att rulla fram i solen utmed ett maskroshav tycker jag är underbart. Att höra kossorna råma, njuta av liljekonvaljens doft och fåglars sång. Få stanna upp och se hur en liten harunge försiktigt skuttar över den varma asfalten för att söka skydd i det höga gräset. Det är livet – de Luxe!

/David

Föreningsliv och eldsjälar

I byn Sundborn som jag kommer ifrån är förutsättningarna för att leva ett aktivt liv goda. Vintertid finns inte mindre än tre skidspår, skridskobana med belysning, idrottshall och när isen tillåter en upplogad bana för långfärdsskridskor. På många platser runt om i landet ser det ut på samma sätt och ofta nyttjas dessa ”arenor” flitigt av allehanda besökare.

Att det finns platser där såväl orgniserad som icke organiserad idrottslig verksamhet kan genomföras är viktigt av många anledningar. Det är här våra barn tar sina första stapplande steg på skidor och skridskor. Det är här dom får träna sina fysiska färdigheter som balans, koordination, styrka och uthållighet samt utveckla den allmänna rörelsekompetensen. Jag är övertygad om att barn med goda rörelsefärdigheter känner sig mer bekväma med sina kroppar och att detta är gynnsamt för såväl självförtroende som för självkänslan. Det är på våra idrottsplatser och genom den spontana rörelseglädjen som befolkningen kan motionera och stärka sina kroppar samtidigt som det sociala livet berikas. Ur ett folkhälsoperspektiv är arenorna för idrottandet en viktig kugge då dem hjälper oss att utvecka såväl den fysiska som psykiska och sociala hälsan. Sist men inte minst är det på dessa arenor som våra världsstjärnor föds. Människor som med sina bedrifter och prestationer sporrar oss andra till att bege oss ut i spåren.

Spolning av is

På Snickarrinken i Sundborn åker mängder av barn och vuxna skridskor varje år.

I de flesta fall har vi det fantastiska föreningslivet att tacka för alla anläggningar och arenor där det spontana och det organiserade idrottandet kan få blomstra. Det ideella abretet som läggs ner varje år är minst sagt imponerande och det gör ”den svenska modellen” unik i världen. Bakom föreningarna finns otaliga eldsjälar som med sina insatser gör en stor skillnad i många människors liv. Men kanske är eldsjälarna på väg att ta slut? Allt färre verkar finna tid i sina liv för att engagera sig i ideelt arbete. Min uppmaning till alla er där ute är att engagera er! Om fler kan kan göra något slipper några göra allt och då kan föreningskulturen leva vidare. Jag är stolt över att ha fått växt upp i en stark föreningskultur och väljer fortfarande att engagera mig i det ideella arbete.

Hälsningar,

Niclas

En dag på kontoret

På väg hem från Bruksvallarna stannade David till hemma hos mig i Sundborn. Vi har nu upprättat tillfälligt kontor. Dagens arbete har mest handlat om att planera själva rutten för turen. Med hälp av kartor, tidigare fjällfarares erfarenheter och Google Maps försöker vi bilda oss en uppfattning om terrängens beskaffenhet för att kunna staka ut vår färd genom den Skandinaviska fjällkedjan. Ett tidsödande jobb. Det är ett ständigt mätande och eviga diskussioner om vägval. Branthet, längd, lavinfara och osäkra isar på uppdämda sjöar är faktorer som måste vägas mot varandra. Ibland krånglar elektroniken. Då blir vi arga. Men för det mesta är det bara spännande och suget efter att få ge sig iväg är stort. Man känner sig lite som ett hundspann väl förankrat i marken. Man är ivrig att få komma iväg. Det rycker i kroppen. Man tar ett språng och linan sträcks men släden står kvar. Det är trots allt inte dags ännu. Att resan börjar hemma vid köksbordet med utvecklad karta har aldrig känts mer riktigt än nu.

Inom en snar framtid hoppas vi kunna presentera vår tänkta rutt. Självklart kan den komma att ändras under turens gång. Det är till och med troligt. Men att den startar vid Lindesnes fyr och slutar i Nordkap, det vet vi.

Samtidigt som vi stakar ut rutten planerar vi också in våra matdepåer och vilodagar. Är det någon som ska åka bil till Norge i slutet på detta år och under början på nästkommende och kan tänka sig att ta med en banankartong i bilen så får man gärna höra av sig!

Vi kommer att sitta här på vårt kontor under hela morgondagen. Är det någon som vill komma förbi och överraska med något gott så fixar vi med kaffe och te!

Trevlig kväll!

/Niclas