Ny film, från Abisko till Kilpisjärvi!

Vi skidar över Torneträsk, bor i Snurrijåkkåtan, vänder på dygnet och har härliga naturupplevelser vid Pältsan. Dessutom åker Niclas utomlands ungefär 12 gånger inom loppet av några minuter.

/Niclas

Annonser

Summering etapp 12

För två veckor sedan lämnade vi Máze där vi hämtat upp vår sista depå för att påbörja vår sista etapp på turen. Under denna etapp skulle det visa sig att flexibilitet i ruttplaneringen och tillgång till ”rullepulk” skulle bli avgörande för vidare framkomlighet.

Den 11 maj vandrade vi iväg från Máze i vårsolen med pulkan på hjul. Vi passerade över Altaälven på bron i byn. Älven som på 70-talet kunde ha dränkt hela samhället om norska statens kraftverksplaner realiserats till fullo. Vägen upp på fjället från dalen blev i början lite bökig. Ingen snö och ingen väg. Blev någon repa i pulkan. Väl uppe på höjden var det dock gott om snö.
Midnattssol  Foto:David Erixon

Midnattssol
Foto:David Erixon

Vårens ankomst med plusgrader dygnet runt började nu påverka snön så pass mycket att vår framfart över fjället försvårades. Planen var att färdas norrut genom Stabbursdalen ner till orten Olderfjord vid Porsangerfjorden. Men det slutade med att vi fick ta oss österut, via en farbar skoterled, ner till vägen för att nyttja den istället. Att få färdas till fjälls är det vi egentligen vill men här blev det en omöjlighet. Men tack vare flexibilitet i planeringen och ”rullepulken” kunde vi ta oss vidare mot Nordkap. Vi trodde nog att vår sista skiddag var gjord men det visade sig att vi åter skulle få skida i två dagar, de två sista.
Att få delta i festligheterna på 17 maj var en trevlig upplevelse. I Lakselv var stämningen god bland folket och två svenskar på skidtur fick vara med i firandet. Det blev gudstjänst, tårtbuffé i sporthallen, parad genom samhället och många trevliga samtal. Sonja som vi träffade utanför kyrkan tog hand om oss tillsammans med sin kompis Britt.
Färden vidare norrut företogs på vägen. Landskapet vid kusten är spektakulärt. Havet möter fjället utan något där i mellan. Klippor som störtar lodrätt ner i det stora blå. Det bästa av två världar tillsammans i en storslagen helhet. Betande renar ett stenkast från tumlare som simmar i havet. Vi har även skådat havsörn, storskarv, trut, fiskmåsar och andra fåglar som hör havet till. Att få vandra utmed havet har verkligen kryddat hela upplevelsen av denna tur.
Var sak har sin tid, så även vintern och denna tur. Slutet närmar sig och plötsligt är nästa steg det sista.
Nedan finns bilder från etappen. Klicka på någon av bilderna för att starta ett bildspel!
/Niclas

Sista steget är taget!

Dag 139. 23 maj. Jalgavarri – Nordkap 7km 307 möh

Om livet vore ett pärlhalsband skulle varje dag vara en enskild pärla i raden. En ny rund, vit och skinande pärla adderas för var dag som går. Låter man halsbandet löpa genom fingrarna känns många pärlor lika och vid en anblick upplevs dem som stöpta i samma form. Så kan även dagarna i livet ibland vara. Den ena dagen är den andra lik. Dom staplas på rad och kan vid en återblick vara svåra att skilja från varandra. Men plötsligt träs det på en pärla som sticker ut från de övriga. En svart fyrkantig bland de runda vita. Den här dagen är verkligen en dag som sticker ut. Något att minnas.

När vi vaknade i tältet på morgonen var det varmt. Jag hade nog redan vid fyratiden på morgonen sparkat av mig sovsäcken. Midnattssolen hjälper till att hålla värmen uppe. För några månader sedan var det inte tänkbart att vistas utanför sovsäcken mer än nödvändigt då temperaturen visade stadigt blå grader.

Efter en kort skidtur på ett par kilometer var vi åter ute på vägen för att promenera med våra rullande pulkor de sista kilometrarna till Nordkap. Även om det bara blev en kort skidtur så var det magiskt att åter få åka skidor efter de senaste dagarnas promenerande. Sommaren och allt den har att erbjuda är välkommet men jag misströstar inte när de första flingorna åter faller om några månader.

20130523-200549.jpg
Plötsligt kom vi till en stor blå skylt. Den förkunnade att endast 500 metet återstod till Nordkap. Overkligt. 500 meter kvar. Det kändes så plötsligt. Fast datumet på klockan visade 23 maj. Dagen vi beräknat att komma fram. Slutet på turen var nära och oundvikligt.

20130523-200638.jpg
När vi så tillslut tog det sista steget på turen möttes vi av mina underbara föräldrar Mats och Christina som kört hela vägen från Sundborn för att hämta hem oss. Mellan sig höll de ett stort plakat med texten ”Välkomna” och en flaska champagne. Känslostormen är total. Glädjen att åter få krama om mina föräldrar trängs med stoltheten att faktiskt ha genomfört en riktigt lång skidtur. Men det finns också en känsla av vemod över att turen är slut. Hade det stått en cykel med mitt namn på med destination Lindesnes hade jag nog inte tvekat att ta den. Turlivet är speciellt.

20130523-200744.jpg
Nu sitter vi i bilen som rullar söderut. Utanför fönstret passerar kända platser som vi passerat under vår färd. Världen utanför upplever jag som komprimerad genom bilrutan. Den sträcka som tog oss flera dagar att passera far vi nu förbi på ett ögonblick. Ibland är det skönt att färdas fort, men risken är att upplevelser går en förbi.

Även om varje dag är en vacker och unik pärla i raden av många borde vi kanske ibland anstränga oss mer för att tillföra en som sticker ut. En svart fyrkantig bland de vita runda. Men de vita runda pärlorna behövs också för utan dem skulle de svarta fyrkantiga sakna sin betydelse och inte upplevas som extra minnesvärda.

Hemsidan kommer uppdateras ytterligare en tid. Så länge vi tycker det finns något intressant att berätta i anslutning till turen. Redan under morgondagen hoppas vi kunna dela med oss av fler bilder från den sista etappen.

Allt väl!

/Niclas

På skidor till Knivskjelodden

Dag 138. 22 maj Skipsfjord -Jalgavarri 20 km 320 möh

Idag har vi fått åka skidor igen, tjoho! Så härligt!

20130522-234203.jpg
Vi startar dagen med rullepulk i strålande sol och säkert 10 grader redan kl 7.30 när vi drar iväg, vilket väder. Inleder med en tre kilometer lång uppförsbacke som slingrar sig uppför fjället i snirkliga serpentiner. När vi kommer till backens krön på 250 meter över havet så ligger det gott om snö utmed vägen och det hade gått utmärkt att skida. Vägen vänder dock ner för fjället på direkten så det är ingen idé att byta för bara någon kilometer. Lagom som vi kommit ner nästan till havsnivå igen så vänder vägen åter uppåt, denna gång mot Nordkapplatån. Här finns det också gott om snö så nu tar vi på oss skidorna och åker någon kilometer in från vägen och slår läger med utsikt mot havet i norr så att vi ska kunna se midnattssolen.

20130522-234318.jpg
Vi äter en sen lunch och beger oss sedan ut på en eftermiddagstur. Målet för turen är den spetsiga udden Knivskjelodden. Utöver att vara mycket vacker så ligger den dessutom cirka 1,4 km längre norrut än Nordkap. Något som gör den extra intressant att besöka. Ska försöka redogöra för det här med nordligaste punkten så här kommer lite hårklyveri. Nordkap är som sagt målet för vår tur men i vår ambition att resa genom Norge från syd till nord så vill vi så klart även besöka den nordligaste punkten. Värt att nämna är att både Nordkap och Knivsjelodden ligger på ön Magerøya. Den nordligaste punkten på fastlandet heter Kinnarodden och ligger ett antal mil österut. Men eftersom vi kan ta oss hela vägen hit till fots så känns det som ett naturligt slutmål. Väljer man att alltså räkna med kustnära öar och skär så är detta inte bara Norges utan hela kontinentaleuropas nordligaste punkt med sina N 71 11′ 08″. Själva Nordkap är väldigt lättillgängligt med bil och har väl därför blivit ett populärt besöksmål. Varje år kommer över 200 000 besökare för att njuta av det vackra landskapet och midnattssolen.

Vi kan åka skidor nästan hälften av de 8 kilometrarna som vi har enkel väg till Knivskjellodden. Solen värmer, det går svagt utför och glider bra. Sist vi skidade var det på så kallad rutten snö. Snö full av luft och vatten som inte alls bär upp en skidåkare. När det dock varit plusgrader en längre period så dräneras snön på vatten och kvar blir liksom kompakt snö. Detta kallar fjällfolket för det andra föret och nu kan man ta sig fram över vidderna igen. Om du till exempel vandrat sommartid och stött på ett snöfält så vet du att det går utmärkt att gå på utan att sjunka igenom.

20130522-235335.jpg
Vi tar av oss skidorna och går sista hälften till fots. Det är en så fantastisk kväll att jag knappt tror det är sant. Solen steker så att det känns som en sommardag på fjället. Havet ligger stilla förutom lite små dyningar som sakta rullar in och skapar en härlig bakgrundsmusik. Vi får på håll skåda de mäktiga klipporna som resor sig upp till Nordkapplatån. Vi sitter en lång stund ute på udden innan vi till slut börjar röra oss tillbaka mot tältet.

När vi kommer tillbaka till snön har den fått en krispig yta och det är en ren fröjd att skida fram. Trots att klockan är mycket värmer solen fortfarande. Jag myser, renarna går och myser, riporna sitter på stenar och myser och ljungpiparna uppvaktar varandra och myser.

Skulle jag regisserat denna turen likt en film så skulle jag lagt in en sådan här magisk sista kväll. Det känns verkligen för bra för att vara sant!

20130522-234400.jpg
Så här ser det ut nu kl 23:30 när jag tittar ut genom tältet. Vi har första parket till nattens föreställning. Sov gott!

/David

Inomhusvandring

Dag 137. 21 maj. Indre Kåfjord – Skipsfjord 33km 50 möh

Idag har vi lämnat fastlandet och tagit oss ut på Magerøya. Det är här ute som Nordkap ligger, ändhållplatsen på vår tur. Fastlandet och ön förbinds med en nästan 7 kilometer lång tunnel som går under havet. Så idag har vi slagit nytt lägstarekord på turen, 212 meter under havet. Höjdrekordet är 2015 meter över havet och sattes den 16 februari när vi besteg Veslesmeden i Rondane. Den dagen blev jag 28 år gammal, eller ung beroende på vad man jämför med. Oavsett känns det idag som en evighet sedan.

20130521-194322.jpg
Att promenera genom tunnel går bra. Körfälten är breda och ibland finns det till och med en liten trottoar för fottrafikanter och cyklister. De flesta tunnlarna vi passerat igenom är väl upplysta och vi använder både reflexväst och pannlampa för att göra våra medtrafikanter varse om vår existens. Att entra en tunnel känns spännande och det håller i sig i ungefär två minuter. Sen blir det mest monotont. Men dom erbjuder i alla fall gott skydd från vind och regn, inte särskilt nödvändigt idag.

20130521-194425.jpg
Vid tretiden kom vi fram till Honningsvåg som är Magerøyas största samhälle. Hit kan man åka med Hurtigruttens båtar. Vi stannade till för att göra några inköp i butiken och vandrade sedan vidare norrut. Inatt bor vi på en camping i Skipsfjord. Solen värmer från en klarblå himmel och har vi tur kan detta bli natten då midnattssolen får avnjutas för första gången.

20130521-194521.jpg
/Niclas

Jag älskar turlivet!

Dag 136. 20 maj. Ytre Sortvik – Indre Kåfjord 40 km 15 möh

Turen närmar sig nu slutet med stormsteg. Inser nu till exempel att detta är mitt näst sista inlägg. Utöver allt det som händer dagligen så har ju så mycket mer som jag under turens gång kommit på att jag vill skriva om. Jag skulle exempelvis kunna skriva om hur otroligt gott havet doftar just nu. Att det har en fräschör som man känner hos tvätt som fått torka utomhus och hur det kan komma sig. Jag skulle kunna berätta om den vackra rödräven som vi igår såg spatsera fram på stranden i jakt på mat eller så skulle jag…

Ja många tankar snurrar i huvudet. Tänkte börja med att berätta hur dagen har varit, sedan försöka förklara hur det känns att närma sig slutet och så avsluta med en dikt.

Vi tältade bredvid en fors i natt och dess mäktiga brus vaggade mig snabbt till en otroligt tung sömn. När vi vaknar är det molnigt men lagom som vi börjar traska så spricker det plötsligt upp och vi får inleda dagen med ett mäktigt glitter som följer oss i havet.

20130520-212225.jpg
Vägen slingrar sig fram utmed kustlinjen, till vänster om oss reser sig ofta höga bergväggar prydda med purpurbräcka och till höger stupar det ner i havet.

20130520-212259.jpg
Vi träffar idag flera andra människor som är ute på långtur. Först ett gäng trevliga holländare som stannade för en pratstund. Vi är visserligen på en Europaväg men det är inte så värst mycket trafik så hela sällskapet på åtminstone 8 bilar stannade till. Det visade sig vara ett gäng som var ute på biltur runt hela Östersjön, skaplig utflykt det.

20130520-212325.jpg
Dessutom träffar vi idag ett par tjejer och ett par killar som precis startat sina Norge på langs turer. Båda sällskapen cyklade och hade Lindesnes fyr som mål inom 5 veckor. Kul att möta någon som precis startat sin tur, blir väldiga kontraster och jag blir väldigt cykelsugen men mer om det strax.

Vi har därtill fått uppleva ett par riktigt sköna pauser i solen. När jag börjar försöka sätta ord på en sådan paus inser jag ännu mer hur fantastiskt det är. Vi sitter på fjällheden i lä bakom en sten. Solen värmer och det ser ut som att någon kastat ut en näve diamanter i det stora havet som böljar framför mig. Bakom mig så reser sig höga snöklädda fjäll. Runtomkring kan jag se renar som strosar omkring och beter. Ute på havet guppar två skarvar och en havstrut. Uppe i skyn seglar tre havsörnar på uppvindarna. Jag känner hur den friska väldoftande havsbrisen smeker mitt ansikte. Jag ler och är fullständigt närvarande. Jag är här och nu precis där jag vill vara och somnar. Jag vaknar av att Niclas rör på sig och vi går vidare till ett annat här och nu, minst lika bra.

Vi ligger nu i tältet och ja hör hur vågorna rullar in, mot stranden nedanför alltså. Jag trivs otroligt bra med att vara på tur och därför känns det nu vemodigt att den går mot sitt slut. Nordkap råkar ju vara vårt geografiska slutmål men själva huvudmålet har ju varit att få vara ute på tur hela vintern och om några dagar är det slut med det. Jag kan ju inte påstå att det kommer som en överraskning. Vi verkar komma fram just den 23:e maj precis som vi tänkte när vi satt med all planering i december. Likväl känns det som att det kommer plötsligt. Jag ser självklart fram emot att få träffa familj och vänner. Jag känner också en väldig tillfredsställelse med att vi ser ut att klara av denna minst sagt seriösa tur. Det är långt ifrån självklart för det är väldigt många saker som kan gå fel. Men när vi idag mötte de som precis startat sin tur blev jag ändå lite sugen på att skaffa cyklar och bara vända om vid Nordkap. Fast när jag tänkte lite mer på det känns det ändå rätt bra som det är nu. Det känns bra att få ta bilen söderut på fredag. Det är trots allt långa skidturer jag brinner allra mest för, men å andra sidan något jag vill göra igen.

En av alla trevliga människor vi mött utmed vägen är Marie om vi träffade i Sälka. Hon skrev för ett tag sedan och tipsade om Karin Boyes ”I rörelse” Jag har hört de första raderna tidigare men de har aldrig landat hos mig förut. Vet inte vad Boye tänkte när hon skrev denna dikt men den stämmer väldigt bra in på turlivet och får runda av dagens inlägg.

”Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.”

/David

Valsafari

Dag 135. 19 maj. Olderfjord – Ytre Sortvik 32km 10 möh

Fyra steg på de vita strecken. Tre steg mellan de vita strecken. Totalt sju steg. Proceduren upprepas tills det att summan av alla streck, mellanrum och steg blir någonstans runt 30 kilometer. Då har ett stort antal av de vita strecken som markerar vägrenens kant passerats. Men att räkna steg och streck under vandringen är inte bara fruktansvärt tråkigt, det förtar hela syftet med att vara ute på tur. Jag föreslår en perspektivförskjutning som innebär att blicken lyfts från marken och istället för att fokusera på vita streck i vägen får blicken vandra fritt mellan marken, horisonten och himlen. Ständigt pendlandes från sida till sida. Nu kan naturen insupas i hela dess prakt! Med denna enkla förändring av synens placering kan alltså en utomhusvistelses hela mening gå från ett mekaniskt förflyttande av kroppen från punkt A till punkt B till att istället bli ett möte med den natur som omger oss. Den natur som kan skänka oss så mycket intryck, bara vi är beredda att ta in den.

20130519-200620.jpg
Jag anser att människan har förmågan att tänka fritt. Vi kan alltså välja vilka perspektiv vi vill applicera på händelser och företeelser som inträffar i livet. Ett exempel från dagen: Efter flera dagars promenad på hårda asfaltsvägar börjar delar av kroppen ta stryk. Mina fotleder är väldigt stela och gör bitvis ont. Jag skulle kunna välja att förbanna hela situationen. Men det som gör ont är uthärdligt. Jag är glad över att ha en kropp som fungerar, mestadels helt smärtfritt, och som inte begränsar mig i vardagen. Den smärta jag känt idag ger mig snarare motivation att fortsätta försöka hålla kroppen funktionell så att jag även i framtiden slipper bli begränsad i mitt liv på grund av smärta i rörelseapparaten. Det är livskvalité för mig.

Idag har vi vandrar på E69:an som slingrar sig fram längs Porsangerfjordens västra sida. Doften av salt hav träffar mig samtidigt som blicken vandrar längs en delvis snötäckt fjällsida. Hav möter fjäll. Kontrasterna är totala.

20130519-200351.jpg
Djurlivet har idag bjudit på något extra spännande. I alla fall för två personer från det svenska inlandet som spenderar mycket av sin tid i fjällvärlden. Vi har sett valar! Livs levande valar ute i det fria. Ett helt gäng tumlare visade sig för oss medan vi satt på stranden för en liten paus. Tumlare är släkt med delfiner och är en liten val med trekantig ryggfena. Dom lever ofta i flockar med upp till tio djur. Vi kunde höra hur dom snabbt tog ett andetag varje gång dom kom upp ovanför vattenytan. Vi blev sittandes bra länge.

Lyft blicken och hitta nya perspektiv!

/Niclas

Släpp lilltårna loss det är vår

Dag 134. 18 maj. Gåradak – Olderfjord 36,3 km 2 möh

När vi gick från Skoganvarre i förrgår fick jag väldigt ont i mina lilltår. Mina fötter och joggingskor hade inte samarbetat på länge så lilltårna hamnade i kläm och sa ifrån. Det yttrade sig i form utav en blåsa under varje tå. För att få kontroll på situationen tejpade jag tårna och bytte till pjäxor. Jag kunde på så sätt traska vidare till Lakselv men var på kvällen ordentligt öm och hade blåsa och blånagel på båda lilltårna. Igår gick det hyfsat första timmen men blev sedan successivt sämre och gjorde ganska ont på slutet. Hade hoppats att det skulle lägga sig till idag men det hade det inte. Tänkte efter någon kilometer idag att så här kan ja inte ha det. Antingen får vi stanna och vila några dagar så det läker eller så måste jag hitta ett par större skor. Då slog det mig att jag kan ju skära lite i joggingskorna för att minska trycket. Bara att ta fram kniven och pröva sig fram. Skar bort ett ordentligt stycke runt lilltårna och resultatet blev över förväntan! En stor del av smärtan försvann och jag kunde äntligen traska på igen.

20130518-222654.jpg
Vi har haft väldigt skiftande väder idag. I förmiddags gick jag och svettades i endast vindkalsonger och reflexväst. Jag såg förmodligen inte riktigt klok ut men det var mycket funktionellt. Har ibland sett i tidningar att man tagit kort på en vanlig människa på stan och så får den berätta vad den har på sig och vad den gillar för stil. Kanske skulle skicka in en bild från förmiddagen…

20130518-212008.jpg
När vi kom till det lilla samhället Indre Billefjord hade butiken precis öppnat så vi slog till på 2 liter krokantglass och satt oss utanför i solen och njöt en timme. Det var verkligen de Luxe!

20130518-212536.jpg
På eftermiddagen var det helt annat väder. Blåsigt, betydligt kallare och regn. Verkligen stor skillnad. En stark upplevelse det också fast på ett annat sätt.

20130518-212619.jpg
Vägskylten hör i Oldrefjord säger Nordkapp 129. Det närmar sig snabbt nu.

/David