På safari

Dag 69. 14 mars. Lakadalen – Gaundalen 22,5 km 476 möh.

20130315-195432.jpg
Idag har det varit en händelserik dag. På djurfronten. Vi har sett massor av ripor. Länge ligger dom och trycker i snön för att gömma sig från faror och väder. När vi råkar passera förbi för nära lämnar dom marken och flaxar iväg. Ibland är man riktigt nära och kan då nästan hoppa till lite av förvåning när flera ripor plötsligt avslöjar sig.

20130315-194823.jpg
Förut har vi bara sett spår av skogens konung, älgen. Men idag har vi också fått se själva djuret. Tyvärr saknas bildbevis då mötet skedde mycket snabbt. En ko med två kalvar fick vittring på oss och över myren kunde vi se dem springa på håll. Majestätiskt försvann de in i skogen. När vi senare tog ner på ett vattendrag för att följa en å norrut hade älgarna varit där och spårat åt oss och dessutom testat isens hållbarhet. Det tackar vi för. Som avslutning på zoobesöket fick vi också se en rödräv trava fram över isen. Det var nog en mätt räv för senare i spårlöpan kom fram till rävens festplats.

20130315-195245.jpg
Idag har vi tagit oss fram i Lakadalen och Ståggådalen som båda går i nord sydlig riktning. Lakadalen består mest av kalfjäll och små fjälltjärnar med bäckar mellan. Mitt i Ståggådalen rinner Ståggån som är omringad av både björk- och tallskog. Marken består till stor del av myr. Förhållandevis platt och glest mellan träden. En fin dalgång att skida i.

Inatt bor vi på Gaundalen Fjällgård. En gård där det bor människor året runt. Men hit finns ingen bilväg och elen kommer från ett eget vattenkraftverk en bit upp i fjället. Ett mycket speciellt ställe som lätt skulle platsa i den norska TV serien ”Där ingen trodde att någon kunde bo”, eller nått liknande.

Kylan har hållit i sig. På förmiddagen var det stabila 15 ”blågrader” men med solens hjälp kröp det upp till strax under 10 vid lunch. Men en envis vind gjorde att kyleffekten var påtaglig. Vi har nu varit ute i fyra dagar med kalla temperaturer. Det sliter hårt på kroppen. Både jag och David känner ett större behov av energi. Troligtvis för att kroppen förbrukar betydligt mer för att hålla igång värmeproduktionen. Lederna blir kalla och stela. Finmotoriken i fingrarna blir påtagligt sämre. Vi får hålla uppsikt på varandras ansikten efter vita fläckar som är ett tydligt tecken på förfrysning. Jag har haft en nästipp som blivit vit vid något tillfälle. Bästa sätter att råda bot på vita fläckar är att värma med handen ett tag tills den försvinner.

Kylan gör något med landskapet. Snön blir gnistrande och allt blir väldigt tyst. Nästan som att all verksamhet stannar av och upphör i väntan på varmare temperaturer. Jag fylls med ett stort lugn när jag får befinna mig mitt i denna storslagna natur. Böljande fjäll, vidsträckta vidder och står man stilla ett tag är det enda som hörs den absoluta tystnaden. Men det går inte att stå stilla för länge. Då protesterar tårna i kylan och det är bäst att sätta sig i rörelse igen.

/Niclas

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s