Lilla klätterskolan

Då är jag hemkommen från Spanien och tillbaka i verkligheten, en snöfylld sådan. Att åter vara på snötäckt mark känns ju onekligen bra men solvarm klätterklippa var inte så tokigt det heller…

Tänkte runda av denna spanska sejour med ett inlägg om klättringen. Har ju tidigare skrivit om själva semesterlunken och om Camino del Rey men här kommer ett inlägg med lite mer klätterfokus. Ett inlägg som jag inte skulle kunnat skriva tidigare eftersom jag då hade en mycket begränsad erfarenhet av klättring. Nu skulle jag dock svara ”Ja” om någon frågar mig om jag är en klättrare. Två veckors intensivt klättrande har nämligen lärt mig otroligt mycket.

Oavsett vad jag ägnar mig åt så älskar jag den fasen som min klättring befunnit sig i den senaste veckan. När man börjar med något nytt måste man först över någon slags tröskel. En fas där jag ofta blir frustrerade över att inte förstå och avundsjuk på de som redan behärskar sysselsättningen. Det kan som nu gälla en fysisk aktivitet som klättring men lika gärna gälla ett hantverk såsom knuttimring eller en rent teoretisk verksamhet. När denna första tröskel sedan är passerad brukar jag komma in i en fas där jag utvecklas väldigt snabbt, jag riktigt märker hur jag utvecklas för varje timme som jag investerar. En fas som jag tycker är fantastiskt stimulerande och som jag fått befinna mig under merparten av vistelsen i Spanien.

Vid klättring brukar man ha sele och klätterskor på sig. Klätterskor för att få bra grepp på väggen och kunna stå stabilt på små steg. I selen knyter man sedan fast repet som ska göra så att man inte faller i backen om man tappar taget. När du provar att klättra för första gången brukar du vara säkrad via ett rep som går från din sele till ett ankare i slutet av klätterleden och sedan tillbaka ner till en säkringsman som hela tiden håller repet sträckt via en repbroms. Skulle du tappa taget blir du hängandes i repet och sedan är det bara att fortsätta eller bli nerfirad. Denna typ av klättring kallas topprepsklättring.

Topprepsklättring Foto:Torun Östling

Topprepsklättring
Foto:Torun Östling

Någon ska ju dock vara den som klättrar upp med repet och fäster det i toppen. För att denna person ändå ska vara säker om den tappar taget så sätter den fast repet i bultar som sitter fastborrade i berget. Skulle man då tappa taget faller man bara ner till den bult som man senast har klippt in sig i. Skulle jag till exempel ha klippt in mig i en bult och sedan klättrat en meter och tappar taget så faller jag först en meter till bulten och sedan ytterligare en meter innan repet fångar upp mig. För att det då inte ska bli ett ohälsosamt tvärstopp är repen dynamiska och töjer sig lite innan det tar helt stopp. När man klättrar på detta vis kallas det istället för ledklättring.

Ledklättring Foto:Joel Libell

Ledklättring
Foto:Joel Libell

Skulle man sedan välja att klättra på ett berg där det inte finns några förborrade bultar i vilka man kan säkra sig så måste man själv göra förankringar utmed vägen. Detta gör man genom att placera ut säkringar i vilka man kan fästa repet efterhand som man klättrar. Man har då med sig olika slags kilar och slingor som man kan peta in i exempelvis sprickor eller lägga runt klippor så att man sedan kan fästa repet i dessa. Detta kallas för traditionell klättring men är inget vi sysslat med på denna resa. Utan det vi har ägnat oss åt med förborrade bultar brukar man istället kalla för sportklättring.

Innan denna resa hade jag provat så kallad ledklättring en gång och tyckte att det var jätteobehagligt att veta att jag skulle falla någon meter om jag tappade taget. Bestämde mig dock att ge detta en ny chans under denna resa. Började på väldigt lätta leder där själva klättringen inte var någon utmaning. Utmaningen där var snarare för huvudet och att våga lita på att konceptet fungerar och att jag kan vara trygg även om jag far iväg någon meter innan det tar stopp. Vande mig tack och lov snabbt, mycket tack vare den trygga handledningen från mina tålmodiga vänner. Jag vågade snart att ledklättra även lite svårare leder utan att få några nervösa sammanbrott. Varvade även detta med att ibland klättra på topprep efter att någon kompis först klättrat upp och sedan låtit det sitta kvar så att jag kunde prova. Ett bra sätt om jag ville prova att klättra något som var svårt utan att behöva fundera på om jag skulle falla eller inte.

Till slut vågade jag dock att börja ledklättra okända leder utan att veta om jag skulle klara dem eller inte. Jag kunde förstås se att jag skulle ha en rimlig chans men kunde inte veta säkert. Ibland kom jag upp och ibland fick jag klättra ner någon meter till bulten jag sist klippte fast mig i och bli nedfirad. Och ibland fick jag ta ett litet fall innan repet fångade upp mig och jag kanske gav upp den leden eller gjorde ett nytt försök

Ja det var väl lilla klätterskolan det. Jag är mycket tacksam över att få ha varit med på den stora, två veckor långa klätterskolan. Tack alla fina vänner som var med och gjorde dessa veckor fantastiska.

Klicka på en bild för att se bildspel med stora bilder.

/David

Annonser

2 thoughts on “Lilla klätterskolan

    • Tack. Det var trevligt att träffas. Jag hoppas att vi kan bjuda på ännu mer fina bilder och läsning under vintern. Kommer visserligen inte att bli så mycket klätterfokus men man vet aldrig.

      Ha en God Jul!

      /David

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s